Det värker i mitt hjärta
Jag ser en bild på mina syskon, jag kan inte låta bli att känna mig fruktansvärt lycklig och stolt för att dom är så fina människor allihopa. Men det värker så otroligt i mitt hjärta att jag inte kan vara samma syster för dom små som jag varit för dom andra. Jag känner att jag verkligen vill finnas där varje dag för dom, jag vill se dom växa och bli stora dom med. Men man flyttar ju inte direkt hem till pappa som 22-åring och med ett tiotal mil emellan och ett eget liv att leva så blir det inte så många resor per år. Jag känner mig typ som en gammal tant som kommer och hälsar på en gång om året och alltid fäller kommentaren "oj vad du har blivit stor" eller "oj vad du har vuxit". Alltid inleder man med ett "oj" bara för att man kommer på sig själv hur lång tid det gått sen senast. Och det gör så ont, för jag vill inte vara nån okänd gammal tant för mina syskon, jag vill vara deras syster! Jag vet inte hur jag ska hantera situationen, för dom andra har jag ju bott och levt med under allas våra första år. Man har krigat med och mot dom fler gånger än någon annan. Men nu är det verkligen en konflikt i hjärta och hjärna, hur ska jag vara en syster för att det ska kännas som att jag är lika mycket syster till alla? Nu har vi ju inte samma mamma, men jag vill ändå se alla mina syskon som lika mycket värda för mig. Antingen är man syskon eller så är man inte det. Det gnager inuti mig att jag inte vet hur jag ska hantera situationen. Jag vill bara känna mig rättvis mot dom alla. Varje gång jag tänker på det här så rinner det även en tår för att det känns som att jag inte är ensam om att känna såhär och ärligt så är det nästan värre att veta att gnager i hjärtat hos dom andra också. Älskade syskon, jag vill bara vara storasyster till er alla.
